#Avokadosmoothie

Den gröna smoothien bär på mer betydelse än sina sammansatta ingredienser. Avokadon står för sinnesfrid, spenaten för balans, grönkålen för prutthurtig yogi, mangokuberna för överfiltrerad solnedgång. Jag känner mig lite fånig varje gång jag lagar en smoothie, för den är så tyngd av livslögn och klatschiga reklamtexter, falska löften.

Mina kompisar och jag använde tidvis hashtaggen #avokadosmoothie som ett förlöjligande brännmärke på allt det som var lite för gulligt för imagen vi eftersträvade. (Tuff och ångestfylld? Minnet har svikit mig.) Allt från jordgubbar till ett leende till en lite för tydlig posering kunde falla under denna kategori.

För mig har den ofta varit ett sätt att leka hälsosam efter att jag proppat i mig för många hamburgare, ett plåster på såren, ett sätt att balansera systemet och känna att jag gör gott åt mig själv. Men tiderna har förändrats och för tillfället är en sporadisk bakelse eller pizza det syndigaste som finns i min kropp, har med andra ord inte mycket att balansera upp. Det känns lite tomt och ledsamt efter ett helt vuxenliv som hysterisk nikotinist, men jag antar att livet har andra belöningar att komma med för den som vågar släppa sin konstgjorda livlina.

img_4767

Men ja, smoothien förtjänar inte sitt fåniga rykte. Den förtjänar en krona och en mantel, den förtjänar att lyftas upp, den förtjänar en salig sång. För bättre föda finns knappt, bara du vet hur du ska göra. Och om den inte är hälsosam är den ofta god. Båda är bra, bättre tillsammans.

Så här brukar jag göra min tvättäkta avokadosmoothie, två stora glas eller så.

  • 1 avokado (duh)
  • Några nävar babyspenat
  • En halv påse fryst mango, alt. en banan
  • Mandarin, äpple eller annan frukt du har till hands (mer frukt ger mer sötma)
  • En halv gurka
  • Några dl havremjölk, justera för passlig konsistens
  • Saften ur en citron

Extra: Några teskedar blötlagda chiafrön, några matskedar hampproteinpulver, en matsked jordnötssmör, en nypa vaniljpulver, lite spirulina.

Jag lovar ingen pånyttfödelse, men nog en god frukost.

img_4765

Den vardagliga festen

I dag har varit en synnerligen rutten dag. Trump vann, världen brinner. Snön vräker ner och jag steker plättar här i min insnöade igloo. Men inte vilka plättar som helst!

Den heliga treenigheten är banan, ägg och havregryn. Alla fantastiska för sig, men oslagbara tillsammans. Jag brukar, i synnerhet nu när jag inte har någon lähi-Alepa att springa till och därför tvingas planera mitt liv en aning, se till att ha alla tre till hands.

Det här är min version av den klassiska bananplätten som är aningen för omelettlik och asketisk för min smak.

Processed with VSCO with g1 preset

Bananplättar för två eller tre

  • 2 bananer, gärna mogna
  • 3 ägg
  • 1–2 dl havregryn
  • 1 tsk bakpulver
  • Havremjölk
  • 1/2 tsk vaniljpulver
  • En nypa salt
  • Smör eller kokosolja till stekning

Mosa bananerna med gaffel. Pulverisera havregrynen med valfri apparat, förslagsvis en mixer. Blanda ihop alla ingredienser och tillsätt havremjölk, försiktigt, tills du har en mjuk men inte rinnig smet. Inte gröt, vilket inte så överraskande är lätt hänt när du har att göra med havregryn. (Been there. Gästernas kommentar: torka dem i ugnen så blir de nästan som havrekex. Djupt sårad.) Låt svälla en stund. Stek små pluppar på medelvärme, låt stelna ordentligt innan du vänder dem så blir resultatet inte pannkaka.

Processed with VSCO with g3 preset

I brist på vanlig grädde eller havregrädde uppstår intressanta substitut med samma effekt men mindre dekadent smak, ändå okej men lite hälsohej:

Cashewgrädde

  • 2 dl cashewnötter
  • 1 dl vatten
  • 1/2 tsk vaniljpulver
  • Några matskedar lönnsirap

Blötlägg nötterna i två timmar eller mer. Kör i mixer med resten av ingredienserna, det ska bli slätt. Ingen gillar en grynig grädde. Ingen!

Brukar tina frysta blåbär och blanda med lönnsirap och vaniljpulver. Här med honung och cashewsmörja, förlåt, grädde.

img_3766

Ångestlimpa

Frilanstillvaron, den ädlaste av balansgrenar. Oftast går det bra, men ibland går det så här: Du har sju monster till projekt som borde åtgärdas, men hittar ingen lös kant att dra i så att det lossnar, så där som med ett hörn av ett klistermärke. Dålig metafor men ville undvika garnnystanet. Poängen: det är abstrakt och blankt och stort, och du vet inte var du ska börja.

Det här leder till att du tänker på alla dessa sju projekt samtidigt. Du skriver att göra-listor, planerar lite, tvättar kläder, spikar fast lister som legat i ett halvår, letar efter kex i skafferiet och börjar läsa om rymden på nätet.

Till sist grötar det till sig så ordentligt i huvudet att du ger upp och bakar ett surdegsbröd.

Senare har ett hörn nästan omärkbart gett efter och du vet var du ska börja.

Processed with VSCO with g3 preset

Tre gånget tidigare har jag försökt göra en surdegsgrund. Den har alltid blivit ett mögligt flughem med syrlig arom på grund av att att jag prioriterat annat än surdegsbebisen. Som tydligen måste hållas under uppsikt dygnet runt för att inte förvandlas till en alien.

Men nu bubblade den som bara den! Jihuu tänkte jag. Alltså tänkte, skrek absolut inte högt. Och nu ska jag, som den nyblivna surdegsexpert jag är, dela med mig av mina bästa råd i den komplicerade processen.

Grunden

Grunden är egentligen inte så svår att göra. Den behöver bara lite närvaro. Jag gjorde min på rågmjöl och vatten, typ en deciliter av båda, och ställde den i skåpet ovanför kylskåpet där det är lite varmare. Sen ska den matas. Jag gjorde så här:

  • Dag ett: 1 dl rågmjöl, 1 dl vatten, lite honung som extranäring
  • Dag tre: lägg till 1 dl vatten och 1 dl rågmjöl
  • Dag fyra: upprepa dag tre

Processed with VSCO with g3 preset

Den femte dagen borde degen bubbla och dofta syrligt men inte som en spya. Då kan du använda den och förvara resten i kylen, ge den bara lite mjöl och vatten och låt bubbla upp i rumstemperatur med en veckas mellanrum.

Den håller alltså FOREVER, den kan bli din släktklenod. Du kan också baka små skorpor av surdegsgrunden, vira in i silkespapper och sticka i handen på folk för att göra dem glada. Borde kanske göra det för att få vänner här på nya orten.

Jag bakade på dinkelmjöl. Receptet på själva brödet är tyvärr oklart eftersom jag först använde Vantaan sanomas (jepp) recept, som visade sig vara skit, och sedan tillämpade andra som var sjukt komplicerade. Alla är olika, för det här med surdegsbröd är tydligen en jävla religion för folk.

Ber om att få återkomma, tills dess får ni förlita er på Google och Pirkka-tidningen. Om ni har ett akut behov att baka just precis nu kan ni skriva på Facebook.

Processed with VSCO with g3 preset

Skål!

Skålen är din vän. Den är nämligen egentligen bara ett kärl med gott rykte som kan innehålla precis vad som helst. Skumgodis, choklad och chips till exempel.

Oftast brukar jag ändå plocka ihop en mix av mina favoritgrönsaker, något gryn och en valfri proteinkälla. Det låter kanske osexigt att prata om mat i näringstermer, men hjälper åtminstone mig att få i mig det jag behöver för att må bra. Och jag är övertygad om att jag skulle må som en nykär gud med skumpa i bubbelpool om jag åt så här varje dag. Vilket jag förstås inte gör.

Men det är ett faktum att skålen är bäst – den är din generösa vän som lätt slukar alla matrester som annars skulle ruttna i kylskåpets skamhörna.

Processed with VSCO with g3 preset

Favoritskålen

  • Quinoa
  • Brysselkål
  • Sötpotatis
  • Spenat
  • Kikärter
  • Avokado
  • Ägg
  • Pumpafrön

Koka quinoan. Rosta brysselkålen och sötpotatisen med en stor slurk olivolja, salt, peppar och lite honung. Rosta kikärterna med olivolja i 200 grader i en halvtimme ungefär. Om du har tur sprängs de som popcorn vilket leder till att ugnen ger ifrån sig en rytmisk ljudmatta. Garanterad feststämning. Fräs spenaten, rosta pumpafröna i panna. Koka ägget i sex minuter.

Jag hade en dressing på tahini, lime, vitlök och lönnsirap till, men den blev grynig, nästan lite som en spya, och fick inte komma med på bild trots att den smakade okej.

Processed with VSCO with g3 preset

Hösten är en soppa

Jag är inget stort fan av soppor. Förutom på hösten då jag med en yllefilt över axlarna rusar omkring i huset och tänder tusen ljus – och kokar soppa.

Den här soppan är också min värmande vän, min trygga hamn då fingrarna är kalla som frysta sojakorvar och livets diverse uppgifter grötar ihop sig till en svårhanterlig massa.

Tyvärr finns den färdiga soppan inte på bild pga Mordormörkret, jag lovar att skärpa mig till nästa gång.

Processed with VSCOcam with c1 preset

Den olbigatoriska höstsoppan aka batatsoppa med chili

  • 1 sötpotatis

  • 2 burkar tomatkross

  • 1 stor lök

  • 1 röd chili

  • 1 burk kokosmjölk

  • Valfritt antal vitlöksklyftor, helst minst fem

  • Salt, peppar, lite muskotnöt om du vill (du vill)

  • Servera med t.ex. rostade pumpakärnor eller andra frön och en slurk olivolja.

Fräs lök och chili, hacka allt i bitar, koka och purea med stavmixer eller annan apparat. Jag brukar tillsätta lite röda linser för en matigare soppa men det går lika bra utan. Om soppan är för söt går det bra att slänga i en miniskvätt vinäger för att balansera upp det.

 

Från Berlin till Billnäs

Jag har aldrig drömt om att bo i ett hus. Det underförstådda var Berlin och New York, men nu kommer det sig ändå att jag, helsingforsare in i djupet av min mörka själ, bor i ett hus på landsbygden.

Huset är stort och vitt, ett gammalt direktörshus med högt till tak, stora fönster och många små suspekta skrymslen som skulle göra Harry Potter stolt.

Utan ljuset från de stora fönstrena, mitt första riktiga kök och det långa avståndet till alla öldrickande kompisar skulle denna blogg knappast ha fötts spontant i dag. Det fanns ett sug.

Att laga mat är för mig den ädlaste av terapiformer, min enda riktiga hobby, mitt sätt att praktisera mindfulness. När telefonen är sprängfylld av matbilder jag besparat mina Instagramföljare är det dags att hitta en ny kanal.

Och så måste en ju äta.

Processed with VSCO with g1 preset

Den ofanatiska balansen

En liten disclaimer till att börja med! Jag är inte vegetarian och verkligen inte freudian, trots att namnet på bloggen kanske antyder det.

Visst äter jag främst vegetariskt, ofta veganskt, men på restaurang beställer jag ibland en blodig biff. Det är hemskt och oetiskt, men hjälper mig att hålla vardagen i balans. Jag är nämligen odisciplinerad på det sättet att jag genast börjar göra revolt mot mina egna regler. Sekunden jag bestämmer mig för godisstrejk tar längtan efter sockret upp hela mig, och innan jag vet ordet av sitter och gnagar på någon fryst bulle från 2008.

Detsamma gäller köttet, djuren. Jag experimenterar självmant med ingredienser som inte härstammar från djurriket, men om jag bestämmer mig för att titulera mig själv som vegetarian börjar jag genast fokusera på begränsningarna i stället för möjligheterna. Jag börjar fundera på hur mitt liv aldrig kan vara komplett utan prinskorvar. Pressen i huvudet blir allt hårdare tills hjärnan skriker error och jag vaknar i ett dike med en Bigmac i käften.

Så tills jag lär mig självdisciplin får detta duga. Den blodiga biffen kommer ändå att censureras i den här bloggen.

img_9796